Ätutredning
Igår var jag på ätutredning på Mando vilket tog nästan hela dagen och ungefär all min energi. Fick svara på en miljon frågor, ett häfte innehöll 92 frågor tror jag det var. Sen var det runt fyra häften till att fylla i, inte riktigt så många fråogr i dem tack och lov, men det tog sin lilla tid. Utöver det så var det en intervju med frågor kring min bakgrund, både rent generellt men även kring hur min relation till mat sett ut och ser ut idag. Jag fick även svara på frågor kring min uppväxt, sjukdomar inom familjen och relation till familjemedlemmar osv. Jag fick också prova på att äta på en så kallad mandometer. Mandometern är en rund liten platta som är en våg, den är kopplad till en mobil som väger den mat man lägger upp och sen tar tid på hur fort man äter. Under tiden man äter får man löpande frågan om sin mättnadskänsla, något som jag tyckte var väldigt svårt att gradera. För mig finns det bara vrålhungrig, hungrig, mätt eller övermätt, så att försöka gradera däremellan var inte det lättaste. Eftersom det var en ätutredning gjorde jag det som kallas för en kontrollmåltid, men i vanliga fall ser man även på mobilen hur fort en normal människa äter och hur deras mättnadskänsla ser ut i relation till hur mycket man ätit, men det var alltså inget som syntes när jag åt en kontrollmåltid.
Utöver alla frågor jag fick och kontrollmåltiden fick jag även lite information om hur behandlingen ser ut och en rundvandring på avdelningen, Varje dag äter man sex måltider, tre huvudmål och tre mellanmål. Efter varje måltid får man vila i värme och däremellan har man fritid. Från 8-22 får man inte vara på sitt rum utan då får man vara i allrummet och vill man hämta något på rummet får man säga till en personal som följer med. Behöver man gå på toa måste man också säga till en personal som följer med och sen får dörren stå på glänt när man uträttar sina behov. Nån gång ibland får man träffa en dietist och sin behandlare för kortare samtal. Man får gå ut och ta luft två gånger om dagen men ingen fysisk aktivitet är tillåten, så när man går ut är det alltså ingen promenad utan endast för att få lite frisk luft i lungorna.
Vad tänker jag kring det här då? Jo men det mesta låter bra, det som jag ser som lite negativt är för det första att det inte finns ett enda fönster på avdelningen, man bara hallå? dagsljus? Sen är det att all fysisk aktivitet är förbjuden. Även om jag förstår tanken bakom det så tycker jag att en promenad under kontrollerade former borde väl ändå kunna vara okej, hela jag och alla mina muskler lär ju tyna bort. Sist men absolut inte minst gillar jag inte att man inte får någon direkt samtalskontakt. Deras filosofi är nämligen att om man bara normaliserar sitt ätande så kommer alla psykiska problem att försvinna. Jag känner att jag nog inte riktigt håller med där, jag vill ha någon att prata med om varför det blev som det blev, om min ångest och min depression. Någon att prata med om de jobbiga saker som jag gått igenom i mitt liv osv för att förebygga att jag inte hamnar här igen. Så nej, helt 100-procentigt känns det inte, däremot känns det som att det kan vara värt ett försök. Fungerar det inte så fungerar det inte och i så fall tackar jag för mig och åker hem. Hellre fria än fälla som jag sagt förut.
Imorse ringde de och erbjöd mig en plats från måndag, så måndag kl 14 skrivs jag in på Mando i Huddinge. To be continued eller nåt.
