När man inte orkar kämpa längre
Igår kväll blev allt kaos. Jag fick världens ångestattack och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag ville inte vara kvar här på Mando, men samtidigt visste jag att det inte skulle funka hemma så det var inget egentligt alternativ och jag kände bara att jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa, jag ville bara springa bort härifrån och slänga mig farmför något tåg men det var ju knappast en lösning det heller. Så då kändes det som att helt plösligt var psyket ett alternativ också eftersom jag hade så starka självmordstankar. Ingen av dessa tre alternativ kändes bra, jag orkade inget av dem. Så jag bröt ihop. Totalt. Grät i 2,5 timmar och fick stöttning av mamma och personalen. Och det måste jag ju verkligen säga, skillnaden mella personalen här jämfört med personalen på Danderyds psyk är enorm. Här vill de verkligen hjälpa, de lyssnar, stöttar och tröstar. Inget av det fick man på Danderyd. Så på det sättet känns det tryggt att vara här, men jag är fortfarande trött på att vara här för jag orkar inte kämpa, men som min kloka bästa vän sa "det blir ju inte bättre hemma".
Morgonen idag var lite tuff, kände mig små-"bakis" som jag ofta gör dagen efter en rejäl ångestattack. Kroppen var tung, ångesten låg kvar under ytan, minsta grej som kändes jobbig gjorde så ögonen tårades och jag redo att ge upp på livet igen. Orkade inte kämpa mer. Hade samtal med min behandlare som hört att jag haft en jobbig kväll, om jag fick ut något vidare av samtalet vet jag inte. Hon är inte min favorit bland personalen, men hon är fortfarande bra. Dock tror jag inte riktigt att hon förstod att det som gjorde allt extra jobbigt var min depressoion- och ångestproblematik. Att jag är så trött på att må dåligt och att kämpa, men tror inte hon hängde med där. I alla fall, när vi satt där och pratade var nästan det enda jag tänkte på att jag skulle säga att jag vill åka hem, skriv ut mig. Det gjorde jag dock inte utan tog mig igenom samtalet och sen allt eftersom dagen gick så började det släppa. Ångesten nu är fortfarande kvar och jag är fortfarande trött på livet och att kämpa, men den där starka ångesten och hopplösheten har tack och lov släppt. Hoppas nu bara att den håller sig borta. Hoppas jag får sova utan att vakna en miljon gånger. Hoppas imorrn blir en bättre dag.
